Idag somnade min älskade morbror in och reste till himlen för att fortsätta sin resa där, i väntan på oss andra.
Skitsjukdomen har tagit ytterligare ett liv och det gör så ont. Det blir ett tomt hål i en och jag tänker på min moster just nu.
Morbror var den som man kunde fråga vad som helst och så fick man ett svar, han kunde allt. Var det något han inte visste så tog han reda på det. Uppfinnarjocke var han, det fanns finurliga lösningar på det mesta. En stor tomhet lämnar han efter sig och ett givmilt hem där alla verkligen kände sig välkommen och trivdes.
Du hade precis fått den tid du länge längtat efter och skulle få njuta av pensionen. Du hade hur mycket som helst på gång men inget som var en massa måsten. Du njöt verkligen. Varför är livet så förbannat orättvist?
Det sägs att bara tiden går så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer.
Visst är vårt minne ofta kort men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer.
En tröst för den som lämnats kvar är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är att älskar man varandra här så möts man en gång åter.
Ingen sten är så tung som sorgen vi känner
Ingen ros är så vacker som minnena av dig
Jag kommer att sakna dina stora och hårda kramar. Jag kommer att sakna ditt rakvatten som man alltid fick på kinden. Jag kommer att sakna ditt leende varje gång vi träffades. Jag kommer att minnas dig som "goa morbror med hängslena"
Vi ses i framtiden...