Som ett brev på posten...

...kom denna förkylning och den var inte välkommen på något sätt. 

Hosta som verkar ha ätit retstickor i massor, kranen forsar och tänker inte alls på energin och en hel symfoniorkester i huvudet som inte tänker ta paus någon gång. Allt samtidigt som kroppen säger stopp, rör dig inte, ligg ner under filten och gör absolut ingenting. 

Men HUR funkar det när man har en familj, hus, djur som ska skötas och samtidigt vara mamma och fru? 

Vakna som en krokig banan som har torkat och som behöver bändas ut med hjälp av maken för att överhuvudtaget få benen över sängkanten. Inte blir det bättre av denna halka som kommit av allt plogande. Man går som en halt och stel ko som väntar på att få komma ut på grönbete och inte rört sig på sista halvåret. 

Ibland önskar jag att jag vore den dära ståtliga gråsparven som så smidigt flyger runt. Får se allt fina uppifrån och bara åka från station till station och äta en massa gott. Men framförallt slippa städning, matlagning, handling, å skottning... denna snö som man inte längre vet vart man ska göra av.
Man läser alla Facebookstatusar om denna snö: Se det som ett GRATIS arbetspass istället för att åka på gymmet. Men vilket gym har såna pass som man får ont i ryggen av och där man ska kasta mängder med tyngd upp på höga vallar? Nä, då vette sjutton om jag inte hellre betalar mitt träningspass som är mer gynnsamt för kroppen. 

 Vad vore livet utan alla MÅSTEN! 

Livsnjutare ska jag bli när jag blir stor, det har jag bestämt. 

Tänk så bekymmersfria liv våra katter har.

Jag kanske ska bli katt istället...